jeessikabohlin

Alla har vi dagar då vi är lyckliga och hur glada som helst, men vi har även dagar då vi är deppiga och känner att allting är hopplöst. Det är just så jag känner idag.. Orkar ingenting, mår skit rätt ut sagt.
Egentligen vet jag inte varför, det är väll bara söndagsångest eller något liknande.


Jag kommer ihåg för 3år sen, när jag var 13 år gammal. Det var då jag började må dåligt, jag mådde så dåligt så jag slutade äta, inte helt och hållet, men jag gick ner i vikt, vägde bara 48kg tills slut. Efter något år, så hade jag utvecklat det till en väldigt djup depression. Jag tyckte att allt i livet var meningslöst. Jag bråkade mycket med min mamma, kände mig ensam och misslyckad. Jag hade ingen kändes det som. Och till slut ville jag bara ta livet av mig. Och när det har nått det staditet, så är det väldigt allvarligt. Men dum som jag var så berättade jag inte för min familj hur dåligt jag mådde. Jag pratade med mina vänner men dom verkade inte riktigt förstå mig. Hur skulle dom kunna veta hur allvarligt det var? Till slut så tyckte jag att dom inte alls brydde sig om mig, och jag blev allt mer inkapslad i mig själv. Jag pratade då med min bästa vän, för hon gick nämnligen till en psykolog då, så jag undrade om hon hade kunnat ta reda på hur jag skulle göra för att kunna få kontakt med en. Men det blev aldrig någonting av det, och jag blev bara sämre och sämre, grät i princip varje dag, och funderade på att börja skada mig själv, men sen tänkte jag hur jävla meningslöst det skulle vara. Så det hände aldrig.

Några månader efter det så tog jag kontakt med min ex pojkvän, vi började prata ofta, varje dag. Jag pratade ut om hur jag mådde och efter några veckor, så märkte jag hur jag hade blivit förändrad, jag hade blivit gladare igen, jag kunde skratta utan att känna ångest, jag tänkte inte dag ut och dag in på hur dåligt jag mådde, han hade verkligen hjälpt mig ur allting. Och det är jag så jäkla glad för. Han vet nog inte om hur mycket han har hjälpt mig, och han kommer nog inte få reda på det heller. För nu så snackar vi nästan aldrig, och jag saknar honom så otroligt jävla mycket. Finns nog ingen person som jag hellre hade velat ha hos mig nu. Men jag hoppas att vi kommer träffas någon gång i framtiden, och glömma allt som har hänt mellan oss, (det tänker jag inte dra upp här, lång historia). Men jag älskar honom fortfarande och hoppas verkligen på det bästa.

Så om du som läser detta mår dåligt, tänk på vad jag just har berättat, och om du inte redan har pratat med någon, gör det. Det kan hjälpa dig från att göra något som du kommer ångra sen..

många kramar -v-